Min resa in i den Inka shamanska traditionen – och varför den berör mig på djupet Det finns resor vi väljer, och det finns resor som väljer oss. Min väg in i den shamanska traditionen genom medicinhjulet är en sådan resa. En väg jag inte fullt ut förstod i början, men som min kropp, mitt hjärta och min intuition redan hade sagt ja till långt innan mitt sinne hann förstå. Jag har nu vandrat två av medicinhjulets fyra väderstreck: Syd – Ormen: där vi släpper det gamla, möter våra mönster och lämnar det som inte längre tjänar oss. Väst – Jaguaren: där vi möter modet, skuggorna och våra rädslor, och kliver in i vårt eget ljus med kraft och ödmjukhet. Och jag kan säga, det här arbetet är inte teoretiskt, utan en urgammal visdom som behöver praktiseras och upplevas inifrån. Det är den fysiska kroppen, det är energier och det är själen. Det är att minnas bortom orden. Mindfulness & Shamansk healing Det känns oerhört fint att få bära med mig min bakgrund i Mindfulness och Mindful Self-Compassi

Ibland är det inte världen omkring oss som tar vår energi – utan våra egna tankar om oss själva. De där återkommande rösterna som viskar: ”Jag är inte tillräcklig.” ”De andra tycker nog…” ”Jag orkar inte mer.” Tankarna känns verkliga, nästan som sanningar. Och vårt sinne, så klokt men ibland så förvirrat, börjar genast leta bevis som stödjer dem. Små blickar, ord, situationer – allt blir till bekräftelse på det vi redan tror. Men tänk om det inte är sant? Tänk om tankarna bara försöker visa oss något? Ett sätt för själen att säga: ”Här, just här, finns det något att möta.” När vi blir triggade, när känslor blossar upp eller något inom oss krymper, är det inte för att livet vill straffa oss. Det är en inbjudan. En chans att stanna upp och lyssna. Triggers är inte fiender – de är väktare vid dörren till vår egen läkning. De visar oss var det fortfarande gör ont, var vi håller fast. Nästa gång du blir triggad, innan du reagerar eller stänger av – ta ett andetag. Luta dig inåt. Lyssna. Vad

Ibland märker jag att jag går omkring och håller andan. Inte medvetet, men som om kroppen hela tiden väntar på något. En tanke till, en uppgift till, ett andetag till… sen ska jag vila. Kanske känner du igen det? Hur magen är spänd, käkarna ihopbitna, tungan pressad mot gommen. Kroppen i beredskap, redo att leverera, prestera, fungera. När jag blir medveten om det händer något. Jag säger tyst för mig själv: Tack. Tack för att jag just nu la märke till att jag höll andan. Tack för att kroppen visade mig vägen tillbaka. Till nuet. Till livet som faktiskt pågår precis här. 🌿 Vi lever i en tid där prestation nästan blivit en reflex. Till och med vilan kan ibland bli ett projekt. ”Jag ska meditera bättre.” ”Jag måste slappna av.” Men stillheten låter sig inte tvingas fram. Den kommer när vi slutar försöka. När vi bara tillåter det som är. När vi vågar känna utan att döma. När vi släpper taget om vad som borde vara, och möter det som faktiskt är. Alla känslor får finnas här. Tröttheten. Sor

Det finns stunder i livet då allt blir för mycket. Då kroppen säger ifrån, men sinnet fortsätter springa. Jag vet hur det känns – för jag har själv varit där. Flera gånger. Jag har velat mer än kroppen orkat. Presterat mer än jag klarat av. Min kreativa sida har bubblat av idéer, men den har också lett mig rakt in i perioder av utmattning. Och mitt i allt detta har jag burit en känsla av att det måste finnas något mer. Något större. Något som kunde ge mening och stillhet på djupet. Men jag visste inte var jag skulle hitta det. Jag saknade sammanhang. Ett rum där tankar och känslor fick plats, utan dömande. En plats där jag kunde få lyssna på andras berättelser, och upptäcka att jag inte var ensam. Att jag inte var så annorlunda trots allt. Jag längtade efter en plats där både kroppen och själen fick vila. Där jag kunde andas ut, landa in och sakta ner. Där något nytt kunde växa fram inom mig – mjukt, varsamt, i sin egen takt. Och just där föddes tanken om Kvinnocirkeln för total återhä

Ibland märker jag hur tankarna drar iväg med mig. Plötsligt är jag långt borta, i en framtid som inte har hänt ännu eller i ett förflutet som jag inte längre kan ändra. Och mitt i det glömmer jag det enda som faktiskt finns. Nuet. Det är så lätt att tappa kontakten. Käkarna spänns. Hjärtat slår snabbare. Kroppen krymper ihop. Jag förlorar färgerna runt omkring mig, som om världen tonas ner. Men igen och igen får jag chansen att komma tillbaka. Till kroppen. Till andetaget. Till marken under mina fötter. Ett enkelt sätt att återvända När du känner att tankarna tar över kan du prova något så enkelt som tre medvetna andetag. Lägg en hand på magen. Andas in långsamt, känn hur magen mjukt höjs. Andas ut och följ luften hela vägen ut. Ett andetag. Två andetag. Tre andetag. Det är ofta nog för att påminna kroppen: Jag är här. En mjuk inbjudan Kanske vill du ge dig själv några minuter idag för att bara andas, känna marken bära dig och lyssna inåt. Det är en gåva du kan ge dig själv, mitt i var

Hösten har kommit. Det går inte längre att förneka, även om kylan inte har hittat hit än. Morgonen möter oss med en krispighet i luften, kvällarna blir mörkare, och naturen förändras i sitt eget långsamma, rytmiska tempo. Träden släpper taget om sina löv, en efter en, tills marken täcks av gyllene, röda och bruna mattor. Det finns något djupt vackert i den här förvandlingen. Naturen håller inte fast. Den kämpar inte emot. Den följer sin rytm, år efter år, med en självklar tillit. Och kanske är det just här vi har något att lära. Att följa den inre hösten När vi ser träden stå där i sin nakenhet, med grenar som sträcker sig mot himlen, påminns vi om att också vi bär på en inre höst. En tid då vi behöver släppa taget om det som inte längre tjänar oss. Tankar. Mönster. Relationer. Förväntningar. Att våga låta det gamla falla. Att ge plats åt stillhet, tomhet och det nakna. Precis som träden. Men ofta vill vi hålla fast. Vi klamrar oss fast vid sommarens energi, ljusets längtan, det snabba