Ibland märker jag att jag går omkring och håller andan.
Inte medvetet, men som om kroppen hela tiden väntar på något.
En tanke till, en uppgift till, ett andetag till… sen ska jag vila.
Kanske känner du igen det?
Hur magen är spänd, käkarna ihopbitna, tungan pressad mot gommen.
Kroppen i beredskap, redo att leverera, prestera, fungera.
När jag blir medveten om det händer något.
Jag säger tyst för mig själv:
Tack.
Tack för att jag just nu la märke till att jag höll andan.
Tack för att kroppen visade mig vägen tillbaka.
Till nuet.
Till livet som faktiskt pågår precis här.
🌿
Vi lever i en tid där prestation nästan blivit en reflex.
Till och med vilan kan ibland bli ett projekt.
”Jag ska meditera bättre.”
”Jag måste slappna av.”
Men stillheten låter sig inte tvingas fram.
Den kommer när vi slutar försöka.
När vi bara tillåter det som är.
När vi vågar känna utan att döma.
När vi släpper taget om vad som borde vara, och möter det som faktiskt är.
Alla känslor får finnas här.
Tröttheten. Sorgen. Rädslan. Glädjen. Lättnaden.
Inget behöver stötas bort. Inget behöver döljas.
För det finns inga känslor som är bra eller dåliga – bara olika.
Alla bär sitt budskap, sin ton, sin visdom.
🌿
När jag tillåter mig själv att bara vara – utan krav, utan prestation – så händer något mjukt inom mig.
Andetaget fördjupar sig.
Tankarna stillnar.
Hjärtat öppnar sig långsamt igen.
Och jag minns:
Jag är redan här.
Jag behöver inte bli någon annan.
Jag behöver inte göra mer för att förtjäna vila.
Jag får vila nu.
🌿
Ibland kan det ändå vara svårt att landa på egen hand.
När stresshormonerna åker berg- och dalbana i kroppen, när tankarna rusar och hjärtat bultar – då kan det vara skönt att få lite hjälp.
Att ta emot, i stället för att alltid ge.
Reiki är för mig en sådan plats.
En stund där kroppen får sjunka, nervsystemet får stillna och energin får börja röra sig igen.
Du behöver inte göra något.
Bara ta emot.
Bara vara.
Kanske är det precis det din kropp längtar efter just nu, att få landa, att få vila, att få komma hem. ❤️