Det finns stunder i livet då allt blir för mycket. Då kroppen säger ifrån, men sinnet fortsätter springa. Jag vet hur det känns – för jag har själv varit där. Flera gånger. Jag har velat mer än kroppen orkat. Presterat mer än jag klarat av. Min kreativa sida har bubblat av idéer, men den har också lett mig rakt in i perioder av utmattning. Och mitt i allt detta har jag burit en känsla av att det måste finnas något mer. Något större. Något som kunde ge mening och stillhet på djupet. Men jag visste inte var jag skulle hitta det. Jag saknade sammanhang. Ett rum där tankar och känslor fick plats, utan dömande. En plats där jag kunde få lyssna på andras berättelser, och upptäcka att jag inte var ensam. Att jag inte var så annorlunda trots allt. Jag längtade efter en plats där både kroppen och själen fick vila. Där jag kunde andas ut, landa in och sakta ner. Där något nytt kunde växa fram inom mig – mjukt, varsamt, i sin egen takt. Och just där föddes tanken om Kvinnocirkeln för total återhä